﻿Skogarne äro en nationalrikedom för
landet ej blott genom förmågan att bibe-
hålla ett normalt klimat, utan de äro äf-
ven, rätt skötta, en aldrig sinande, riklig
inkomstkälla för staten och den enskilde.
Därför bör ock skogen vårdas, där den
ännu finnes kvar, och där skoglösa trak-
ter finnas, bör skogsodling äga rum. Att
skogen vårdas innebär alldeles icke, att
man slalt afsäga sig all nytta och
inkomst af densamma. Nej, visst icke!
Man skall blott så ordna afvärkningen,
att man aldrig tager mer virkesmasse, än
som under samma tid åter erhålles ge-
nom tillväxt. Man skall, med ett ord
sagdt, så sköta afvärkningen, att skogen
ständigt bibehålles i sin växikraft och sitt
värde, ty först då kan man tala om skogs-
värd. Att afvärka mera än som återfås
genom tillväxt eller att blindt afvärka
hela skogar, är vanvård och misshushåll-
ning, och ätven om ögonblickets vinst
kan tyckas vara stor, så bilr det dock
en ruinerande förlust att så handskas med
sko en.